I'm perfectly lonely!

Jag insåg just precis en sak - jag är sjukt glad att jag är singel!
Jag är sjukt glad att jag inte har en pojkvän som man bråkar med konstant om småsaker. Jag är otroligt glad att jag kan spendera mina studentveckor med att bara njuta av livet. Känslan av att man är fri och kan göra vad man vill är sjukt underskattad. Jag har alltid varit en förhållande person, som inte klarar mig utan att alltid ha någon. Så fort ett förhållande avslutades, skyndade jag mig snabbt in i nästa.
Men jag har lärt mig av mina misstag och nu tänker jag bara njuta av mig själv (nej, inte på ett snuskigt sätt). Jag ska njuta av att jag varje helg kan gå ut och festa med mina vänner. Att jag inte har ett tvång att jag måste skapa tid för en person som egentligen bara får mig att må dåligt. För så har det alltid varit. Jag inbillar mig själv alltid att allt är så bra - när det inte är det. Ungdomar är fan inte skapade för att vara i seriösa förhållanden. Vi är avundsjuka, vi bråkar och vi uppskattar fan inte varandra som man borde göra. Jag tänker vänta tills jag (Och speciellt killar) har hunnit mogna till och man verkligen är redo för ett förhållande.
Nu tänker jag istället ta och fira min ungdom tillsammans med mina vänner och spendera min sommar i storstaden tillsammans med min underbara syster.
Jag tänker leva livet.
Utan en klängig pojke, som klagar på allt jag gör. En kille som kräver, men som aldrig ger.