All the miles that separate us won't be there forever.

Gång på gång spelas våra minnen upp i huvudet på mig. Vissa nätter går det inte alls att somna för att det var för längesen du och jag skapade ett nytt minne att tänka på.
Jag har redan skrivit tusen listor här i bloggen om vad jag kommer sakna med dig när jag skulle flytta.
Sen blev det bara tomt.
Jag minns när du sjöng om du lämnade mig nu i skolan och sedan sprang iväg och grät för att jag skulle ju faktiskt lämna dig. Tårarna kunde inte hålla sig borta när du med darrande röst mumblade "denna låten tillängnar jag min bästa vän Emma Sjökvist som ska flytta till Göteborg". Det krossade mitt hjärta.
Men sen trots allt - lämnade jag dig. Och mitt hjärta krossades nog ännu mer där, om möjligt.
Jag försöker att minnas allting, men det känns omöjligt. Det har gått sex veckor och allting börjar blekna bort.
Sex veckor utan min bästa vän. Jag saknar dig jättemycket. Fast det jag egentligen saknar mest är OSS. Känslan av att vilken minut som helst kunna ringa någon och prata om allt mellan himmel och jord. Någon som alltid visste vilka de rätta orden var när de behövdes som mest.
Någon att ligga vaken hela nätterna med trots att man skulle upp om en timme eller så.
Någon som är så knäpp att den springer runt på ett fält vid 3-4 på natten för att hon tappade ett ciggpaket. Det finns ingen som du. Jag kommer inte hitta en ny bästa vän som du sa på min avskedsfest. Det finns inte i min vildaste fantasi, och absolut inte i verkligheten. Ingen förstår mig som du gör. Ingen delar den sjuka humorn med mig som du gör. Ingen bryr sig om mig så som du gör. Ingen har någonsin ställt upp för mig som du gör!

Trots att jag svek dig och lämnade dig kvar i skiten i hopp om att hitta något bättre. Så litar jag på att du aldrig kommer göra detsamma och lämna mig. Du och jag i vått och torrt. Du och jag skulle ju alltid hålla ihop, eller hur?

bästa vän