Loving someone who doesn’t love you back is like hugging a cactus. The tighter you hold on, the more it hurts.

Till en början gjorde allting väldigt ont. Sådär som det ska göra att bli sviken eller lämnad.
Men sanningen är att det gick över fort. Du dyker fortfarande upp i mina tankar, men utan att det svider till i bröstet. Jag spenderar enkelt en fredagskväll ensam hemma i lägenheten utan att sjunka ner i depression. Jag kan lyssna på låtar som tidigare kunde få mina tårkanaler att spricka, utan problem.

När jag tänkte tillbaks tidigare, så såg jag bara en massa minnen av hur lycklig jag var. Hur jag skrattade och mådde bra med dig. Hur roligt vi hade, och hur bra du och jag passade ihop.
Nu när jag tänker tillbaks ser jag allt ur ett helt annat perspektiv. Hur du förändrades. Jag blev kär i en kille som varje dag fick mig att skratta. En som skickade sms till mig var och varannan sekund och som fick det att pirra i magen för att han var det där som ingen annan kille varit förr.
Men jag ser nu hur allt det där sakta försvann. Och hur din personlighet förvandlades. Hur du blev tråkig, bitter, sur, arg, ledsen.. och helt enkelt inte mådde bra. Jag vet inte varför det blev så, och jag hoppas att jag inte är orsaken till det.

Och den bilden är det som gjorde det så lätt för mig att bara ta alla minnen och kasta rätt ner i soporna.
Du och jag är över. Innan det ens hann börja.

Kärlek är som ett gummiband, när den ena släpper får den andra ta smällen