We never really learn from the first mistake, nor the second or third. It only hits us when we're given the last chance.

Ibland kan det faktiskt vara så att den rätta saken att göra, är även den tuffaste. Varje gång jag har varit i ett förhållande har jag kämpat som bara den för att få det att funka. När det sedan rasar ihop och man kommer till den punkten att inte ens de tusen knutar jag gjort på snöret funkar som sammanhållning, och förhållandet spricker... har jag alltid tänkt att det har varit killen som varit ett svin. Att han behandlat mig dåligt, att det är så synd om mig osv.
Men helt plötsligt träffade jag den där killen som aldrig i hela sitt liv gjort någon människa något ont. Som hade ett hjärta av guld och i storlek solen. Han öppnade upp sig och gav allt han hade för mig. Plötsligt behövde jag inte göra en enda knut för att lappa ihop ett halvtrasigt förhållande igen. Jag njöt, tog allt för givet. Plötsligt var det omvända roller. Jag var den personen i förhållandet som jag så länge gått runt och hatat. Jag var den som knöt upp alla knutar, gång på gång. Jag förlorade det där jag så länge hade väntat på.
Jag har lovat mig själv att aldrig vara den personen som utnyttjar en persons känslor så som en gång den andra killen våldtog mina. Att älska någon, är inte alltid tillräckligt. Att känna att man vill spendera all sin tid med en person, betyder inte att det är möjligt. Att släppa taget om någon man håller varmt om hjärtat, måste inte alltid betyda förväl.
Många gånger har jag varit i just denna situation. Det gör lika ont varje gång. Men en sak är säker. Det är ingen fara, jag kommer få uppleva det så många gånger igen!
Jag ser fram emot den dagen jag kan blicka tillbaka på detta, och bara skratta. Skratta åt hur naiv jag en gång i tiden var.