Dear boys. Being a dick isn't going to make yours bigger.

Man kan försöka intala sig själv hur mycket man vill. Men någon gång måste man erkänna. Att bli dumpad gör ont. Det spelar ingen roll anledning, hur långt förhållandet varit eller om man ens själv har känslor kvar. Att en person man spenderat mycket tid med, öppnat sig för eller en gång älskat, inte längre vill vara en del av dig. Det gör ont. Det svider så in i helvete.

Hur mycket jag än försöker att tänka att jag är glad att vi två inte längre är ett, så har jag ändå sjukanmält mig från jobbet och ligger hemma och glor i väggen. Ändå ligger jag här och känner mig helt jävla tom. Jag säger att jag endast tycker hela situationen är komisk, att jag bara skrattar åt det. Men här ligger jag, och erkänner i min ensamhet att "fy fan vad ont jag har i hjärtat". Jag känner konstant ett illamående, och en extrem panik för vad jag ska göra. Det kryper i hela kroppen när man blir lämnad i sticket. Det gör ont i magen och ingenting känns lätt att göra längre.
Jag vill inte ha dig. Jag hatar dig för hur du sårade mig. Men här ligger jag, och undrar varför jag känner som jag gör. Och vad ska jag göra för att det ska gå över?
Jag orkar knappt ens resa mig upp. Jag vaknar på morgonen, tar mitt täcke och slänger mig i soffan. Reser mig inte upp förrän det är dags att gå och lägga sig igen. Det känns som jag lever i en jävla dvala eller något liknande. Jag är helt tom på ord, men samtidigt skriker jag inombords. 

Jag vill att tiden ska gå snabbt. Jag vill må bra igen. Vill att alla känslor jag någonsin haft för dig ska dö ut så snabbt som möjligt. Jag önskar jag kunde spola fram tiden, tills jag inte ens längre minns att du existerar. Jag vill stänga av min hjärnas funktion för några veckor eller månader.
Jag vill bara vakna upp en morgon och känna, fan vad jag mår bra.  
Fan vad livet är underbart.