People who are meant to be together always find their way in the end.

Jag minns sist vi sågs och hur jag inte kunde hålla tårarna borta. Jag minns hur jag tänkte att jag verkligen inte klarar av att vara ifrån dig. Och nu kommer det vara så för alltid. Du och jag var inte ens värda ett riktigt slut. Vi var inte värda mer än ett sms än att "det funkar inte längre". Ingen anledning, det funkar bara inte.
Nu kommer jag aldrig mer få gå på universeum med dig, aldrig mer äta crunchos, aldrig mer småtjafsa om det är onödigt med margarin i såsen eller inte. Min säng kommer i fortsättningen stå tom och jag kommer aldrig mer ha någon att krama om i en halvtimme på stationen för jag inte vill släppa taget. Jag kommer inte att ha någon att behöva längta efter i flera veckor. Du och jag kommer aldrig igen sitta och ära rostade mackor och dricka oboy i mitt kök. Jag kommer aldrig få visa dig hur man gör de där riktigt goda hamburgarna.
Jag lovar dig att mina dagar kommer kännas väldigt tomma när jag inte längre har dig att vända mig till.
Och jag kommer att sakna den där känslan när man på rasten eller i slutet av arbetsdagen har fått ett sms av dig. Jag kommer aldrig igen ha dig som ligger och håller på med mitt hår i flera timmar och lämnar mig med dreadlocks som är omhölja att trassla ut igen.
Jag kommer aldrig igen känna dig ligga tätt intill och andas i min nacke.
Den känslan av att jag har dig vid min sida, i vått och torrt kommer jag aldrig igen få uppleva.
Jag kommer att sakna hur du alltid fick mig att skratta.
Jag kommer sakna att få lyckorus av the walk of life.
Tro det eller ej, jag kommer till och med sakna att ha någon att bråka med.