In three words I can sum up everything I've learned about life: It goes on.

Jag minns hur jag förr kunde sitta och tänka på livets gåtor i timmar, hur jag väntade med åren för att någon gång få svar. När ska min tid komma, hur vet jag att han är den rätta eller varför människor behandlar sina medmänniskor raka motsatsen till vad de själva vill ha i gengäld? Huvudet fick aldrig ro. Varje dag var som en pina, då jag aldrig kunde fokusera på någonting som gjorde mig glad. Dag ut och dag in spekulerade jag kring varför jag spenderade min tid som jag gjorde, med människor som inte förtjänade min tid. Jag har alltid varit sjukt osäker på mig själv, 13 år gammal så väl som 18 år gammal. Jag förstod aldrig att jag dög precis så som jag var.

Det kommer alltid finnas folk som pratar bakom ens rygg, som försöker trycka ner en, som kommer försöka intala dig att du inte duger. Folk som behandlar dig illa, bara för att få sig själva att se bättre ut. Folk sårar, får dig att skratta, gör ditt liv till en pina och sedan lämnar de. Du kommer alltid ha människor i ditt liv som drar ner dig mot marken, men samtidigt andra som lyfter dig så mycket högre upp igen.
Livet är en berg- och dalbana. Livet blir aldrig lättare. Med åldern kommer även nya problem. Det enda man kan göra är att lära sig att släppa taget när det behövs.
Jag är så sjukt glad för all skit jag har tagit. Utan den hade jag varit så extremt svag. Jag hade inte varit den personen jag är idag.Och jag hade garanterat aldrig kunna sitta här med idétorka på blogginlägg som förr i tiden bara rann över mig.
Jag är idag ensam. Men så sjukt mycket starkare.
Och lyckligare.