För en gångs skull en text som berättar hur JAG känner.

Orkar inte med falska människor. Ärligt talat, jag var jätteglad när jag gick i gymnasiet för jag hade så underbara vänner. Och folk sa att de man lär känna i den åldern är också de som stannar hela livet ut. Men det har inte ens gått ett år sedan vi tog studenten och idag har jag knappt någon kontakt med någon av de som gick i min klass.
Jag har flyttat 40 mil ifrån staden där jag växte upp och där alla mina vänner fanns. Jag var jätteledsen och jag grät väldigt mycket över att jag skulle lämna dem. Och min bästa vän sa att hon var rädd att jag skulle ersätta henne med någon ny. Jag sa att hon inte behöver oroa sig, för det kommer aldrig att hända. Hon sa hon skulle komma upp och hälsa på så fort som möjligt. Nu, 9 månader senare har jag hälsat på säkert 6-7 gånger. Hon har inte varit här en enda gång.
Sanningen svider. Men det är något vi måste lära oss att hantera. Ungdomar är falska. Ena dagen hade jag en bästa vän, nästa dag pratade vi aldrig mer. Det är konstigt hur det fungerar. Visst, folk glider isär. Så är det bara... men... jag vet inte ens hur jag ska förklara det.
Jag är förbannad. Ord betyder ingenting. Men samtidigt känner jag att jag visste det redan från början. Jag sa till dig massor av gånger när jag bodde där nere att jag inte litade på dig. Du var min allra bästa vän, min närmsta. Som jag pratade om med allt, men jag litade aldrig på vad du sa. Du lovade så mycket men sen hittade du alltid på ursäkter för att komma undan.
Alla andra säger alltid "vi måste ses, jag saknar dig såååå mycket!!!!". Men egentligen skiter de fan i vilket. Jag säger inte att jag är så mycket bättre än någon annan. Men jag har ärligt talat försökt som fan för att hålla kontakten med alla från Skåne. Men jag känner inte längre att det är värt det. De har aldrig brytt sig som de påstår att de har gjort.
Och jag är sjukt förbannad på hur folk fungerar. Jag vet att det är så i alla städer, men jag har bara fått den upplevelsen av Kristianstad än så länge. Och jag fungerade exakt likadant när jag bodde där nere så alla jävla starka reaktioner på mina åsikter är bara onödiga!!!! Men till saken. Folk där nere var så jävla falska. Alla som bor där mår skit och säger att de längtar som fan tills de kan ta studenten och flytta därifrån. Alla där hatar varandra. De snackar skit om sina bästa vänner och de ligger med varandras pojkvänner/flickvänner. Jag har också gjort misstag och efteråt äcklades jag av mig själv. Men sedan jag flyttade upp hit känner jag verkligen att jag har vuxit som människa. Alla som bor i den hålan där nere mår dåligt om någon annan är lyckligare än vad man själv är. "Åh nej, de har ett underbart förhållande" - måste på något sätt sabba det. Adda killen på facebook, börja smsa, ragga på fyllan, försöka få han i säng. Folk gör allt för att någon inte ska ha det bättre. Det är patetiskt. Jag kände sist jag var där nere att jag hade asroligt och att det kändes som folk kanske för en gångs skull börjar växa upp. Men sedan märker man att de fungerar precis likadant. Jag berättar om en kille för min vän, åker hem, och direkt då är HON på honom. HAHA??? Hur löjligt är det inte? Sånt får man höra hela tiden. Jag är sjukt trött på det, jag är över den staden alltså.
Jag har flyttat därifrån och jag har fått en ny bästa vän. En som är så mycket mognare. Som är glad för min skull när jag berättar nyheter. Som delar med sig av sina sorger men samtidigt tröstar mig när jag berättar om mina. Någon som är på en högre nivå. Jag är jätteglad att jag flyttade. De där tårarna som rann på mina kinder i slutet av Juni för att jag inte ville lämna Kristianstad, de är uttorkade för längesedan.