Och så kommer man till den där delen av förhållandet då det är dags att ta förväl. Man har själv länge funderat och för flera månader sedan insett att det är det bästa för oss båda. Men när man väl står där framför killen, som man vet att man klarar sig bäst utan, vill man inte släppa taget.
Och så kommer man till den punkten då man tror man har gått vidare. Och så hör han av sig.
Helt plötsligt kommer man till den punkten, då man är tillbaks på ruta ett. Man vill be han gå, men man släpper ändå in honom.
Gång på gång.
Och då kommer man till den punkten i livet, då man har sjunkit så lågt så att man inte längre vet hur man ska ta sig upp igen.
Helt plötsligt är man inte alls sådär stark som man trodde första dagen som nybliven singel. Då man låg i sängen och kunde skratta, utan att en enda tår föll. Man är inte alls sådär stark längre, som när man i flera veckor kunde njuta av livet, utan en tanke på honom.
Plötsligt är man så svag att man tror, att denna gången kommer det bli annorlunda.
Denna gången är han annorlunda.
Denna gången är han bra för mig.
Och helt plötsligt har man sjunkit så lågt. Inte så man inte vet HUR man ska ta sig upp.
Utan man vet, att nu går det inte längre att ta sig upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar