Jag förstår inte riktigt grejen med att vara sådär himla förlåtande. Eller jo, på ett sätt borde jag göra det. Med tanke på att jag själv är en sån människa. Jag förlåter allt, alltid! Det är galet och jag vet inte varför jag gör det.
Jag är inte direkt perfekt. Och jag har i mitt liv gjort många misstag, minst sagt. Men jag kan själv ändå säga att jag blivit behandlad av människor - främst pojkvänner, på ett sätt jag inte riktigt förtjänade. Men gång på gång säger jag "det är lugnt" och låtsas att jag förlåtit dem. Samtidigt som det svider inombords i evigheter, eller kanske aldrig slutar heller. Jag antar att jag är en väldigt svag person. Jag har sjukt svårt att släppa människor ur mitt liv när jag väl har vant mig vid att ha de där. - Baggis att jag flyttar från staden jag levt hela mitt liv imorgonbitti då?
Men all skit jag har gått igenom. Vänner som sviker mig, pojkvänner som är otrogna, alla gånger jag fått mitt hjärta krossat. Jag är sjukt glad att allt det hände mig! Det gör en till en starkare person. Och en dag kommer jag vara så pass stark så att när jag blir sårad kommer jag kunna släppa personen utan problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar