Ingenting är längre anpassat. Ingenting stannar upp för att du är borta. Livet fortsätter att rulla fast att det inte känns så för dina nära.
Kära Sabina, jag tog dig för givet och det är någonting jag djupt ångrar. Det är någonting jag kommer att få ångra under en lång period.
Den 2 november kommer inte längre att vara vår födelsedag. Det kommer inte längre vara en tävling om vem som skriver grattis först.
Tack för det du gav dina nära och kära, med din sprudlande glädje som spred sig så lätt. Aldrig såg man dig utan ett léende på läpparna.
Tack för att du lärde mig att tequila inte är någonting för mig och för att du höll i mitt hår den kvällen jag sedan fick spendera hängandes över Sofies toalett.
Tack för fantastiska minnen, för en bra resa till Stockholm och för att du introducerade mig till foundationborsten. Tack för alla helgalna kvällar du har bidragit till.
Jag tänker med ett léende på läpparna tillbaka på gången vi bestämde oss för att börja spela fotboll tillsammans. Hur du gömde dig när min pappa skulle komma och hämta dig, svarade inte på din telefon. Hur när vi blev avsläppta och du snabbt föreslog alla möjliga saker för att slippa. Att vi skulle gå iväg och kedjeröka eller gå och köpa hamburgare istället. Allt förutom att gå ut på planen och sparka på bollen.
Ord kan inte förklara det tomrum du har lämnat bland många.
Jag försöker att förstå att detta har skett, men det är omöjligt. Jag försöker att förstå hur den gladaste människan jag känt nu inte längre existerar. 22 år gammal, och där tog det stopp.
Vår facebookchatt har ekat tomt de senaste två åren, jag undrar.. Vad hade hänt om ett enkelt "hur mår du?" "jag saknar dig" eller liknande hade prytt chatten.
Sabina, jag och många andra saknar dig. Och vi kommer att fortsätta sakna dig.
Aldrig någonsin kommer du att bli bortglömd.
Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar